Den digitala tekniken, där all information delas upp i ettor och nollor, har varit centralt för utvecklingen. Detta innebär att ettor och nollor egentligen är svaga laddningar som antingen är på eller av. Med hjälp av denna så kallade binära teknik kan man därför enkelt bygga program, med vilka olika processer kan utföras och dessutom lagra stora mängder information.
När det gäller lagring används hårddisk (tidigare skivminne, finlandssvenska hårdskiva, ibland förkortat HDD efter engelskans hard disk drive) som en anordning för lagring av information i datorer. En hårddisk innehåller vanligtvis en eller flera roterande skivor belagda med ett magnetiskt material. Samtidigt rör sig en läsarm över skivan och skriver eller läser ner rätt ställe på skivan som befinner sig under läshuvudet. Beteckningen används därför för att markera skillnaden mellan en sådan disk och en mjuk diskett (engelska floppy disk, ungefär ”fladdrig disk”).
Hårddiskar spelar in data genom att magnetisera ferromagnetiskt material i en viss riktning, så att en liten del av materialets yta motsvarar antingen en etta eller en nolla (en binär enhet, en bit). Sedan läser hårddisken tillbaka datat genom att detektera materialets magnetisering. En typisk hårddisk består därför av en kassett som innehåller en eller flera platta cirkulära diskar, som kallas för skivor. Det är efter dessa diskar som hårddisken har fått sitt namn. På dessa diskar spelas informationen in. Skivorna tillverkas av ett icke-magnetiskt material — vanligtvis en aluminiumlegering eller glas. Därefter täcks plattorna med ett tunt lager magnetiskt material. Äldre skivor använde järnoxid, men idag använder nutida skivor kobolt-baserade legeringar.